Good Occasions
Parachutes
allt känns såhär just nu:
Irriterad...
Hur kommer det sig att danskarna är så himla otrevliga? Tack till alla svenskar som faktiskt LÄST sin inbjudan istället för att klaga på något de inte ens läst igenom... eller skickat sin adress om. Suck. Hittills är det bara Danskarna som klagar, och det gör mig lite bitter.
Who is up for another test? or two?
Me! Me! Me! Detta är sant. Jag har ett prov imorgon, och ett på torsdag. Känner jag mig redo? Hmm. Nej.
Vi gjorde en liten tripp upp till vattentornet här i Cottonwood Heights för att skåda solförmörkelsen. Liten mysig 3 minuters promenad upp på kullen för att njuta av solen och sällskapet. Jerry, Alice, Elise och jag blev det. De två förstnämnda är ju då Danes föräldrar, den tredje hans lillasyster (som nu känns som min lillasyster). Jag och Elise går och far pedikyr varannan vecka, har små mys&tv-kvällar, lagar mat, flamsar, målar naglarna och pluggar tillsammans. Det är skönt att kunna komma Danes familj mycket närmre nu när jag bor här uppe denna lilla termin, medans han är borta.
Tillbaka till studerandet. Tills vidare mina vänner!
Prov. Alltså.
Det känns lite som allt i mitt liv just nu består av prov. Ett prov i veckan i skolan (ibland två), ett prov på om min bil klarar sig fram och tillbaka till Salt Lake Centert 4ggr i veckan, ett prov på om min översättningsförmåga från 1800-tals svenska till modern engelska är bra nog, ett prov på hur jag klarar av att vara borta från Dane i 6 veckor, ett prov på hur illa hemlängtan kan bli innan jag faktiskt får åka hem, många prov på att se hur jag klarar av stress och press (vanligtvis inga problem, men kan för tillfället meddela inte är speciellt toppen).... ja ni ser.
Hej.
Jag vill bara säga "whatever" till allt och sätta mig på första planet tillbaka till Sverige, men måste hålla ut i mer än en månad till. Det ska blir äckligt skönt att komma tillbaka till Sverige igen och inte plugga, inte stressa, inte behöva gå igenom samma tråkiga monotona singelrutiner, kunna träffa mina vänner och jobba igen.
Jag mer eller mindre slaktade en presentation av en uppsats jag hade igår. Jag blev så nervös att jag tog djupare och djupare andetag för att få ut meningar tills jag kände att jag inte kunde ta in mer luft. Jag skakade något fruktansvärt på rösten, och det visade sig att jag hade missförstått ett koncept vilket gjorde presentationen lite pinsam. Dumma svensk i en amerikans politik klass... (jag känner att ett "liksom" borde slippa in där).
De två fysiska klassprov jag hade i början av veckan visade sig gå rikigt bra dock:
98% i Historia (ett A)
89% i Political Science (ett B+)Hej.
Oh study guides.
Jag borde egentligen gå egenom mina study guides för tentorna nästa vecka; en på måndag och en på tisdag.
Grejen är att de är så stora att jag får lätt panik. Det är så mycket att trycka in i huvudet samtidigt som jag har läsning till klasserna att göra. Hur ska detta gå ihop?
Jag skulle verkligen behöva en kram. Och någon som klappar mig på axeln och säger "du är duktig och kapabel". Min political science lärare verkar ju vara den enda som fattar att man inte bara kan slänga på tre kapitle med ca 100 sidor läsning till samma dag som eleverna har prov. Detta kommer ta död på mig. Hur ska jag ens hinna studera till advertising-program provet?
Suck.
Jag saknar Dane.
Eyes Open
Jag har aldrig varit ett stort fan av Taylor Swift, men när denna låt kom upp på Radion så fann jag mig själv sjunga med (läs skrika med) i refrängen. Otroligt bra!
2-3 timmars läsning...
Dag 3
Salt Lake Centret är litet och intimt. Det påminner mig och S:t Martins Gymnasium till storleken, vilket känns både familiärt och bekvämt. Klasserna (History 202 och Political Science) är lite intensiva, och en av lärarna är både arrogant och får åtminstonde mig att känna mig halvdum, men jag tycker ändå att klasserna är intressanta. Jag måste erkänna att jag hade ett litet break-down efter Torsdagens Political Science klass när jag bara förstod ett par saker av vad läraren sa under 2 timmars lektionen. Jag fick sedan en undebar och visuell beskrivning av det Amerikanska politiska systemet av Dane, vilket hjälpte otroligt mycket. Helt plötsligt verkade läsningen ge mer mening.
Jag är nog ganska hård mot migsjälv ibland. Speciellt om det är någonting jag inte känner att jag har grepp om. Jag försöker ofta ta reda på saker själv hellre än att ödmjuka mig lite för att fråga andra om hjälp. Det är den mänskliga inre rädslan av att verka dum. Mamma och Dane frågar jag mer än gärna om det är någonting jag inte förstår. Men nu är ju båda lågt borta från mig. Det är inte helt enkelt.
Det är underbart att höra hans röst på Skype. Men otroligt svårt på samma gång. Jag visste inte att bara att höra en persons röst kunde pressa ut så många känslor på samma gång. Det har nog hänt någon gång när jag pratat med Mamma. Jag vet att det bara har gått tre dagar, och att det kommer ta ett tag att vänja sig vid att han inte är här.
Jag gör mitt bästa för att fortsätta frammåt i full fart.
Tills vidare,
Jacq.
En hektisk termin över.
Jag kan gladerligen berätta att jag fick straight A's i alla mina pre-requisite klasser. Ni anar inte hur mycket press som lyftes från mina axlar när jag såg detta. Nu är det ju bara att ansöka till programmet... Vilket också innebär press (suck).
Dane åkte till Mexico i Lördags morse. Jag fick äran att skjutsa honom till flygplatsen klockan 4 på morgonen, vilket jag mer än gärna gjorde. Jag fann migsjälv gråtandes vid säkerhetskontrollen, och ännu mer så när jag körde hem. De senaste två dagarna har varit minst sagt konstiga, och fläckade med saknad. Jag saknar honom mer dessa två dagar än vad jag gjorde de två veckor vi var ifrån varandra i vintras. Det är bara mer och mer uppenbart hur mycket han betyder för mig, och hur mycket jag vill vara där han är. Han gör mig så lycklig. Bara att han sitter brevid mig, eller ger mig en kram, får allt att kännas bättre. Han är min bästa vän, ingen tvekan om saken.
38 dagar to go.
Jacq
Arches
Åh bröllopsplaner!
Den senaste månaden har gått ruskigt fort. I Söndags hade vi varit förlovade i en månad, och i Lördags tillsammans i 6 månader. Fantastiska 6 månader.
Det var svårt för mig att de detta hända för ett år sedan. Men det är utan tvekan det bästa som har hänt mig. Jag ser fram emot att spendera mitt liv med Dane.
Bröllopsplanerandet har gått bra. Det är inte alls så stressigt som alla säger att det är. Jag har ni min klänning, som håller på att få sina ändringar, detaljer är planerade till mottagningarna och vissa material till och med beställda och köpta. Lokalerna för mottagningarna är bokade, förlovningsbilderna tagna och inbjudningarna är i princip klara, det är bara några familje adresser som fattas.
I Lördags registrerade vi våran bröllopsgåvelista på Target.com. Det var fantastiskt kul att gå omkring med Dane och skjuta in streckkoder på produkter vi gillade. Det bästa var att vi båda har samma stil och smak på saker, så det var en fröjd att planera framtida hemmet tillsammans.
Terminen är fortfarande smått packad med uppsatsskrivande, läsande, planerande, betygsättande och rättningar av prov. Men det går bra.
Dock märker jag att stressen (eller pressen) har tagit på mig. Hela förra veckan hade jag influensa och orörlig hemma i min säng. Torsdag och Fredag var jag tvungen att helt ställa in mina klasser (skolan och Svenska som jag lär ut) samt mina kontorstimmar. Det var fruktansvärt.
Faktum är att idag är första dagen jag lyckats stå upp och gå omkring, även om det totalt sög musten ur min sjuka kropp. Det är inte direkt mysigt att svälja ipren var fjärde timme. Inte heller att vara så trött att bara gå 5 meter blir ett maraton. Men jag lyckades. Och jag kämpade bra.
Nu ska det bane mig bli bättre. Sista språnget på terminen -- 3 veckor kvar. Halleljua.
Vi hörs!
Nedvarvning med The Fray.
Ringen
Mönsterkonstruktör, aspirerande Designer, student på BYU i Provo, USA, & utbildad barista.